Som en finskspråkig ankunge i Ankdammen
Man är alltid nervös innan första skoldagen. Det har varit svårt att somna kvällen innan, men när väckarklockan ringer vill man inte ens snooza. På väg till universitetet stressar man samtidigt över att vara där för tidigt och för sent. Även om jag vanligen är en avslappnad och social person som fyller alla tystna stunder med sin egen röst, var jag mer tystlåten än någonsin. På namnrundan presenterade jag mig själv och fortsatte direkt: ”… och jag vet inte vad jag gör här”.
Att studera på ett främmande språk är ofta givande, men naturligt nog också besvärligt ibland. Att läsa tentboken på svenska kan faktiskt höja motivationen för ett ämne som annars skulle ha varit ganska torrt, eftersom man då förutom faktakunskaper också får ett språkbad. Att hålla presentationer är en ypperlig exponeringsövning för ångest: Att tala inför publik känns inte alls lika skrämmande efter att man har gjort det ett par gånger på ett främmande språk. När man läser sina egna uppsatser kan man å andra sidan ibland märka att meningarna är hackiga, men trots försök kommer man inte heller på några bättre formuleringar.
Engelsk kurslitteratur tvingar en ibland till lite kreativa lösningar i tenter, då man minns termerna på engelska och kan formulera meningarna bäst på finska, men ändå skulle vilja skriva tenten på svenska. Lyckligtvis skapar små språkfel oftast inte problem, och lärarna godkänner vanligtvis tentsvaren trots de ibland lite bristfälliga formuleringarna.
De som har varit på utbyte känner kanske igen sig i att det också kan vara lite utmanande att vara social på ett avslappnat och informellt sätt. Fast man skulle klara av långsamma, sakliga diskussioner, kan det speciellt i början vara svårare att reagera kvickt och med humor i snabbare gruppdiskussioner. Man blir lätt irriterad när man inte kan uttrycka sig så exakt som man skulle vilja. Språket utvecklas dock när man använder det, och speciellt märker man själv att det inte är så farligt med små språkfel, utan det viktigaste är bara att man får fram sitt budskap på något sätt.
Fast jag pratade för snabbt med darrande röst och skakande händer under de första dagarna, känns det nuförtiden mysigt att använda två språk i vardagen. Min språkliga identitet har förändrats under åren, fast det också har hänt mycket blunder. Den största förändringen i min språkrelation har ändå hänt i mitt huvud: istället för att jag skulle översätta ens några ord, använder jag språk sida vid sida och språken är semantisk skilda från varann – och det om något känns som en lottovinst.
Dessutom tycker jag att det är en stor rikedom att ha en möjlighet att välja de bästa delarna av både finsk och finlandssvensk kultur. Även om forskare har varit rädda för att det finska språket skulle försvinna, kommer jag stolt att använda kodväxling också i framtiden, oberoende av språket: det kan vara omöjligt att hitta ett motsvarande ord från ett annat språk.
Därför vill jag uppmuntra er alla att modigt pröva att använda både det andra inhemska och övriga främmande språk också i vardagen, fast man skulle vara obekväm med dem. Det viktigaste är inte att använda språket felfritt och korrekt, det viktigaste är att försöka. Även om man skulle vara osäker på sig själv och språket man borde prata, vill de andra vanligen förstå det du vill uttrycka.
Onerva Lahtinen och Reetta Ihalin
Impuls r.f. (ämnesföreningen för psykologistuderande vid Åbo Akademi)
