Känslospråkets betydelse

Som psykologistuderande talar vi dagligen om känslor. Vi talar om våra egna känslor. Vi talar om andras känslor. Vi förväntas förstå vad andra känner, ofta baserat på väldigt kortfattade beskrivningar. Att förstå känslor är såklart något vi delvis lär oss under studietiden men samtidigt är det något som vi alla lärt oss redan i barndomen – på vårt eget modersmål. 

Som finlandssvensk har jag således lärt mig att förstå känslor på svenska. Mina föräldrar och mina vänner har hela mitt liv beskrivit sina känslor för mig på svenska och jag har också själv beskrivit mina känslor för dem på svenska. Som finlandssvensk är alltså mitt känslospråk svenska. Mår jag dåligt är det på svenska som jag kan förklara detta för mina vänner och mår jag bra är det på svenska som jag skriver en dagboksanteckning om mina upplevelser. Eftersom mina närmaste vänner alla talar svenska är det huvudsakligen på svenska som jag får höra om andras känslor och jag förstår därför också andras känslor bäst på svenska.

Jag har som svenskspråkiga i ett finskspråkigt land så klart lärt mig känslobegrepp på finska i skolan. Suru. Ilo. Onni. Jag vet vad dessa, och många andra, ord betyder. Jag vet hur man skall böja dem och hur man kan använda dem i en mening. Men jag vet inte hur jag kan beskriva dem på finskt talspråk. Jag har otaliga exempel på när jag helt totalt missförstått vilka känslor man på finska beskrivit för mig då ord som inte ens har svenska motsvarigheter använts. Exempelvis kiukkuinen saknar motsvarighet i svenskan. Grinig (ilkeä) eller arg (vihainen) är de bästa översättningarna trots att varken grinig eller arg är samma sak som kiukkuinen. Också ordet sisu är ett bra exempel på hur finska ord ibland helt enkelt inte kan översättas till svenska. 

Trots att känslobeskrivande ord kan vara mycket annorlunda på finska, måste ändå många finlandssvenskar nöja sig med psykologhjälp på finska för att alls få den hjälp de behöver. Därtill måste många finlandssvenska psykologer delvis jobba på finska. Som finlandssvenska psykologer tvingas vi alltså uttrycka våra känslor och ta till oss information om andras känslor på finska. Vi tvingas regelbundet arbeta med känslor på ett språk som inte är vårt känslospråk. I grundskolan lär vi oss grammatik medan vi på högskolenivå går kurser i akademiskt skrivande, men aldrig erbjuds vi någon möjlighet att lära oss hur man på vardaglig finska uttrycker känslor, trots att detta vore viktigt att kunna i arbetslivet. 

Hur är det då meningen att vi skall få den hjälp vi behöver, om vi inte har kunskapen som krävs att beskriva våra känslor för den hjälpgivande? Hur är det meningen att vi den dagen vi blir färdiga psykologer skall kunna hjälpa andra om vi inte förstår hur de beskriver olika känsloupplevelser? Den akademiska finskan och den korrekta grammatiken är inte till stor nytta då det kommer till psykologens vardag, men ändå är det här som fokus ligger under studietiden. 

Vi lever i ett tvåspråkigt land och jag kan bra förstå att jag i framtiden som yrkesverksam psykolog förr eller senare kommer att träffa finskspråkiga klienter eller närstående, fastän jag helst skulle vilja arbeta på svenska. Men då jag träffar dessa personer önskar jag att jag hade förmågan att hjälpa dem på bästa möjliga sätt. Jag önskar att jag kunde förstå vad de på finska säger till mig och att jag kunde beskriva mina egna tankar så att de helt säkert förstår mig. Och jag hoppas att också finskspråkiga psykologer är villiga att hjälpa svenskspråkiga klienter på bästa möjliga sätt, alltså vara villiga att använda svenska så mycket som möjligt.

Vi kan inte komma undan att vi alla har ett känslospråk på vilket vi bäst kan beskriva våra känslor. Därför vore det ytterst viktigt att vi som psykologer kunde hjälpa våra klienter på deras eget känslospråk. För att lyckas med detta borde vi psykologistuderande – oberoende modersmål – få mer kunskap i känslouttryck på det andra inhemska språket. Redan under studietiden borde vi lära oss det andra språkets känslobeskrivande ord och språkliga nyanser för att kunna hjälpa på bästa möjliga sätt då vi kommer ut i arbetslivet. 

Eftersom vi lever i ett tvåspråkigt land borde psykologstudierna stöda inlärning av känslouttryck på båda inhemska språken till en betydligt större utsträckning än de gör idag. 

Emilia Lundsten är medlem i Impuls r.f. (ämnesföreningen för psykologistuderande vid Åbo Akademi).

Läs på finska